Peru 2000

Min första långresa

Jag hade tröttnat på Europa, det var dags för något nytt. Jag letade efter något spännande på Internet och hittade FarOut. En resebyrå som sålde en massa intressanta resor. Jag fastnade för en tre veckors rundresa i lastbil genom Peru och med vandring längs inkaleden. Själva resan organiserades av ett engelsk företaget Exodus.

Flygresan startade på morgonen från Arlanda via Paris till Bogota i Colombia. Här började det strula planet mot Lima blev fyra timmar försenade det fanns inte tillräckligt med bränsle på flygplatsen. Vi lyfte från Bogota och fick sedan mellanlanda på något flygfält mitt ute i djungeln för att tanka innan vi kunde fortsätta mot Lima.

När jag anlände till flygplatsen i Lima var klockan fyra på morgonen efter en tjugosextimmars flygresa. Jag hade inte lyckats sova mer än en timme på vägen så jag var ganska färdig. När man kommit igenom tullen så var det dags att hitta en taxi. När man kommit ut ur flygplatsen var det stort "kravallstaket" där det hängde en massa taxichaufförer. Det var rena djungeln en köpares marknad. Jag förhandlade med en högljudd figur som ville ha tjugo dollar för resan till hotellet jag erbjöd 10 dollar och han accepterade.

Det blev en vansinnesfärd genom Limas gator, hastighetsmätaren låg på 140 km/h. Vi höll på att krocka tre gånger, en fullständigt tokig chaufför. När vi kom till hotellet och jag betalade mina tio dollar, ja då skulle han ha 20 dollar. Han började skrika, gringo och en massa annat skit på spanska. Efter en kvartsbråkande bad jag honom att dra åt helvete på svenska och gick upp på mitt rum. Jag hörde honom bråka med hotell personalen ett tag till, innan jag fullt påklädd somnade på sängen.

Med lite perspektiv på det hela hade det nog varit bättre att betala honom och slippa bråket. Sen behövde han antagligen pengarna bättre än jag.

Plaza de Armas

Lima

På eftermiddagen den första dagen i Lima träffades gruppen som skulle resa runt i Peru. Det var mest engelsmän, men ett par danskar och så var vi tre svenskar. Vi hade två Guider. En macho engelsman som blivit skjuten och knivhuggen det senaste året och en Peruan som hade 42 adopterade gatubarn, två udda figurer.

Gammalt bibliotek i Lima

I Lima tittade vi på de vackra byggnaderna i centrum, besökte något gammalt bibliotek och tittade på döingar i katakomberna.

Katakomberna i Lima

I utkanten på Lima besökte vi ett privat museum som en rik peruan hade. Det innehöll en enorm samling guldföremål från inck och andra indiankulturer. Han var tydligen en av de största gravplundrarna i Peru. Han var tydligen skyddad av högt uppsatta personer så att han kunde fortsätta.

Panamerican highway

Vi lämnade Lima och färdades söderut längs Stilla havet på "the Panamerican highway". Det var ett ökenlandskap med mycket lite växtlighet. Vi stannade vid havet och tittade på en grotta som havet hade format.

På vägen stannade vid en bar för toa besök. Jag har sett många snuskiga toaletter på mina resor men den här tog priset. Det hade antagligen varit en "hål i backen" toa innan. Någon driftig person hade kommit på iden att mura en egen toalett, men han hade glömt en liten sak. Golvet sluttade ner mot det hål som funnits och där hade han gjutit toalettstolen utan att ha någon golvbrunn. Den egen tillverkade toastolen var som en liten ö i ett decimeterdjupt hav av piss och spyor. Jag fick stå utanför och pissade in i havet.

Ballestas Islands

Vi besöker Ballestas öarna som och tittar på sjölejon, en massa fåglar och en ensam pingvin. Vi fick också se det konstiga märket som var skapat på en ö.

Vi fortsatte mot Ica där vi besökte en oas med en liten sjö omgiven av palmer och sanddyner. På en av restaurangerna vid oasen åt vi lunch innan vi fottsatte mot Nasca. Den var lite roligt att man oftast fick både ris och pommes till den kycklingbit man beställt.

På eftermiddagen kom vi fram till Nasca där vi besökte ett litet museum och tittade på några döingar igen. De här döingarna var sådana där med avlånga omformade skallar.

Det stora märket som vi såg när
vi besökte Ballestas öarna.

Nasca

Tidigt på morgonen åkte vi till flygplatsen för en 20 minuters tur i ett litet Cessna plan över Nasca linjerna. Det var ganska svårt att se figurerna från luften, men efter ett tag kunde jag urskilja dem.

"Kolibri" - Nasca linje

Mer döingar

På förmiddagen lämnade vi Nasca för att fortsätta mot Arequipa och Anderna. Men vi hade naturligt vis lite tid över för att besöka några fler döingar. Vi åkte ut i öknen och tittade på en massa mumier som satt i ett varsitt hål i backen.

Vi hade tidigare blivit indelade i grupper och när vi stannade i en stad på vägen var det vår tur att gå till marknaden och handla. Vi köpte en massa mat som vi sedan skulle laga åt hela gruppen.

Vi lämnade Panamerican Highway och åkte ner till en camping vid stranden, där vi sedan hade ett litet grillparty.

Arequipa

Vi anländ till Arequipa på förmiddagen där vi skulle bo ett par dagar. Man kunde äntligen göra lite saker på egen hand. Jag gick till museet tittade på " Juanita", mumien efter den flicka som offrats till gudarna på vulkanen El Misti. Hon förvarades i en stor frysbox med ner isade glasrutor. Den sida som inte varit exponerad utan legat under jorden var oerhört välbevarad. Man kunde se alla hennes vackra drag, en söt liten tjej. Det var definitivt den vackraste döingen på den här resan.

Monasterio de Santa Catalina, Arequipa

Staden var oerhört vacker, husen var byggda med sten från vulkanen. Jag besökte ett kloster som var museum, en liten stad i staden. Oerhört vackert med sina blåa väggar och fina målningar.

Vi lämnar Arequipa på morgonen för att färdas in i Anderna mot "Cañón del Colca". Det är en av värdens djupaste raviner, 3400m djup på djupaste stället. Vi stannade vid en pool som fick sitt vatten från en varm källa och badade.

Jag började känna av höjden kände mig inte helt ok. Te på koka blad skulle göra susen enligt alla peruaner. Jag avskyr te och kokate är inte gott men jag tvingade i mig en mugg med massor av socker i.

Cañón del Colca

Tidigt nästa morgon for vi upp till ett ställe i Cañón del Colca där kondorer hade sina bon. Vi stannade ovanför det stup där kondorerna bodde. Guiden sa att det var 1500 meter ner till botten. Med min höjdrädsla höll jag mig minst 20 meter från kanten. Klockan hade blivit åtta och vi var inte direkt ensamma att vänta på kondorerna. Vi väntade och väntade, vid elva tiden började folk lämna platsen. Kvart i tolv var vi nästan ensamma och då kunde vi se två små prickar som cirklade långt under oss. De steg väldigt fort och blev riktigt stora och sen var de borta! Mäktiga fåglar!

Cañón del Colca och en Kondor.

Vi återvände till den lilla stad som vi bott i och åt lunch. Pasta kryddat med koka blad, nä det är inte gott.

Vi lämnade staden och fortsatte upp i Anderna, vi passerade vår högsta punkt på resan ett pass på nästan 5000 meter. Oerhört vackra berglandskap. Vi fick se vilda Vicuñas och senare massor av Alpacas.

Vicuña och Alpaca, två av de fyra arter av kamel som finns i Anderna.

Montezumas hämnd

På kvällen stannade vi i en liten håla där vi bodde på Hostal Tiger. Ett mysko hotell med pinuppbilder utrivna ur tidningar på väggarna. Det fanns bara två toaletter som låg på gården.

Vi var ett litet gäng som gick ut och åt på kvällen. Vi valde det som fanns, kyckling med pommes och ris och så sånt där koka te så att jag skulle klara höjdsjukan. När maten kom in så hade de glömt mitt te. Men det dröjde inte så lång tid innan det kom in. På tre och ett halvt tusen meter kokar vatten vid ganska låg temperatur. Teet var inte riktigt varmt.

När jag kom tillbaka till Hotellet började jag må illa. Den natten var jag ner på toan tretton gånger jag spydde sju gånger i en liten plastpåse på rummet! ååhh! När jag på morgonen skulle kliva på lastbilen svimmade jag nästan. Blev liggande i bussen hela dagen. När vi kom till Puno fick jag träffa en doktor, amöba dysenteri. Jag blev sängliggande, pissandes blod så missade de flytande öarna på Titicacasjön.

Puno och Titicacasjön.

När det var dags att lämna Puno hade medicinen börjat hjälpa och jag kände mig lite piggare. Men jag blev helt slut av att gå hundra meter. Hur skulle jag kunna vandra på Inkaleden?

På vägen från Puno stannade vi och åt i ett litet samhälle. Det gick att få vilken mat som helst bara det var kyckling. Eftersom jag varit sjuk så fick det bli kycklingsoppa och en Coca-Cola inget jävla te. Vi var fyra som beställde soppan. Det var en tunn genomskinlig vätska som kom in med antingen en kycklingfot eller kycklinghuvud placerat mitt i. jag fick ett litet huvud, soppan var faktiskt god, men jag hade gärna sluppit huvudet som tittade på mig.

Cuzco

När vi kom till Cuzco så var det strejk och det mesta var stängt. Vi fick bo på ett hotell några kilometer utanför staden. Vi hade en dag i Cuzco innan vi skulle vidare mot det ställe där vandringen började. Eftersom det var strejk så fick jag gå in till staden det kändes som en bra test om jag skulle klara av vandringen. Det gick förvånansvärt bra så jag köpte en massa choklad och druvsocker så att jag skulle klara vandringen.

Staden var väldigt vacker med sina spanska hus.

Plaza de Armas i Cuzco

På eftermiddagen hade strejken börjat avta. De som körde taxibilarna hade börjat jobba. Så jag tog en taxi tillbaka till hotellet. Ungefär halvvägs fick vi bensinstopp, men det var en nerförsbacke så vi rullade vidare några hundra meter. Vi kom nästan fram till den bensinmack som låg där. Det var bara att hoppa ut och skjuta på de sista tjugo meterna. Chauffören hade inga pengar så jag fick betala min taxiresa så att han hade råd att köpa tre liter bensin.

Den heliga dalen

Vi lämnade Cuzco och tittade på ruinerna efter de olika inkatemplen i den heliga dalen. Det mesta var ju förstört av spanjorerna men det var imponerande byggen. Dessa enorma stenblock flyttade från när och fjärran, formade med stenverktyg, hopsatta utan glipor och klarat många jordbävningar.

Tempel i den heliga dalen

Vi fortsatte till Ollantaytambo där vi skulle titta på ruinerna och spendera natten innan vandringen började. När vi kom till den lilla staden mötte vi en liten folkvagnsbubbla på en smal byväg. Störst går först? Vår stora lastbil ska ju inte behöva backa! Men ur den lilla bubblan klev en uniformsklädd militär med några stjärnor och blanka stövlar. Så fort har en lastbil aldrig backat!

Inkaleden

Vi började vandringen vid punkten "km 88". Den första dagen var det inte så hård vandring utan den gick ganska bra att gå. Vi hade en massa bärare som bar allt det tunga, de sprang med enorma packningar på ryggen längs stigen.

Den andra dagen var jobbig! Det började gå uppför direkt, alla backar var stensatta som stora trappor. Det gick uppför och uppför och trapporna fortsatte. Det blev bara jobbigare och jobbigare. Desto högre man kom desto svårare blev det att andas att få luft. Man orkade ingenting! Jag gick tjugo meter för sedan behöva ta en paus och andas! Efter sju timmar såg jag det högsta passet på vandringen, 4200 meter. Det kanske var en kilometer dit. Efter åtta timmar var jag på högsta punkten. Man kunde se ner över dalen jag vandrat uppför. Jag hade inte kommit så många kilometer från vart jag startade men höjdskilnaden tror jag var 1700 meter. Det var vackert men jag hade svårt att uppskatta det, jag var alldeles för trött.

Efter en stund på toppen började det att snöa och regna så det var dags att fortsätta till lägret. Efter en timmes vandring nerför nådde jag dit. Jag kröp in i tältet och drog på mig sovsäcken och sov snart.

Nästa dag började med att vi skulle upp till det andra passet som var nästan 4000 meter högt. Det blev en lång kö av vandrare som skulle uppför. Det tog mig två timmar att nå toppen. Men på vägen upp passerade vi den första Inkaruinen. Under dagen passerade vi flera rutiner.

Våra bärare

Vi åt lunch i vårat lunchtält högt uppe bland molnen. Vi fortsatte sedan vandringen och passerade det sista och lägsta passet på 3700 meter. Efter det förändrades landskapet, vi kom in i molnskog och det blev varmare. Första gången på vandringen det var roligt att gå.

På kvällen campade vi bredvid ett hostal. Vi gick upp tidigt så att vi skulle få se soluppgången över Machu Picchu. Vi gick en timme innan vi kom fram till soltemplet där solen skulle gick upp över Machu Picchu. Det var mulet! Så vi fortsatte ner till ruinstaden.

Macho Picchu

Vi utforskade ruinstaden på förmiddagen. På eftermiddagen var det dags att åka ner till staden nedanför Machu Piccho. De flesta tog den buss som gick, men vi var några som fick de sista kilometrarna. Hade vi gått så långt kunde vi lika väl gå några kilometer till.

Väl nere blev det bad i en varm källa och sedan en god pizza! En frukt pizza med apelsin, banan och mango på.

Det var skönt att ha gjort vandringen och man fick se många vackra vyer över Anderna, men jag kommer aldrig att göra om den!

Pruta

En försäljerska kom och sålde t-shirts. Det kändes som om det skulle vara skönt med en ny och ren t-shirt att resa hem i. Jag orkade inte pruta utan vi kom överens om 10 solés för en grön. Men hon hade ingen grön med sig så hon skulle hämta en.

När hon kom tillbaka skulle hon ha 15 solés! Ååh va jag blev sur! Jag erbjöd förs nio, men hon ville fortfarande ha mer. Så jag ändrade mig och erbjöd åtta och till sist sju innan jag stoppade ner plånboken. Jag fick plocka upp plånboken och betala sju solés för tröjan.

När vi kom tillbaka till Cuzco gick jag igenom min packning. Jag hade fortfarande kvar choklad som jag burit med mig under hela vandringen. Det var bara 1,2 kilo kvar!

Jag shoppade det sista i Cuzco innan vi flög till Lima, där vi spenderade natten innan vi skulle fortsätta hem.

Hemåt

På flygplatsen betalade jag flygskatten och fortsatte mot passkontrollen. De skulle ha tillbaka det papper jag hade fått när jag kom. Det var naturligt vis bort! Fick betala en massa dollar i böter eller om det var någon form av muta. Kvar hade jag fem dollar.

Vi mellanlandade i Bogota och vi fick vänta åtta timmar på flyget till London. Det fanns några restauranger men mina fem dollar räckte inte till någonting.

Det fanns mycket att se i Peru men det är inget land jag längtar tillbaka till. Det som saknades på resan var kontakten med lokalbefolkningen. Vi var ett gäng västerlänningar som åkte omkring och mötte andra västerlänningar.

Blanketten som försvann, den gömde sig i
min plånbok, jävla klant!